Behandlingsalternativ

Två veckor senare är det återbesök. Gunnar Nyberg berättar då att jag har en liten prostatacancer (T1c), men att han ej känt någon förhårdnad. Två prover av sex visar på cancer (3+3), dvs. 6 på Gleasonskalan och en kvot på 0,13. En kvot på under 0,18 kan vara en indikation på cancer. Mötet avslutas med att jag får broschyrer där det framgår att Västerås har en prostatacancerförening. Jag blir också kallad til urologen om en månad. Tills dess ska jag fundera på två behandlingsmetoder: strålning eller kirurgi.

Redan två timmar efter cancerbeskedet ringer jag Sven Torstensson (ordförande i Arosgubben), som ber mig komma direkt. Den oro som prostatacancerbeskedet för med sig dämpas, och redan efter 20 minuter känns det bättre. Sven förser mig nu med häften och broschyrer så att jag kan läsa in mig på området. Av det material jag fått försöker jag göra en riskanalys med hjälp av bl.a. tidningen Rädda Livet Nr 1 2004.

Vid nästa återbesök den 13 april diskuterar vi de olika alternativen. Gunnar Nyberg nämner att resultatet med kirurgi blir sämre om man är överviktig (i mitt fall 104 kg, dock relativt lång), och att vi ska låta behandlingsmetoden "mogna fram". Han föreslår därför ett möte med en onkolog.

Den 30 april träffar jag onkologöverläkaren. Vi diskuterar två olika strålningsalternativ.

Alternativ 1. Yttre strålning, därefter brachyterapi med kortvarig behandling och slutligen åter yttre strålning, tillsammans cirka 70 gray.

Alternativ 2. Brachyterapi med korn ("seeds"). I detta fall för man in radioaktiva korn med låg strålningsdos, som får ligga kvar i prostatan. Denna metod är relativt ny i Sverige, men det finns goda erfarenheter från både USA och Europa. Villkoren är dock att tumören är begränsad till prostatakörteln, PSA är under 10 och Gleasonsumman är under 7.

Nästa kontakt med onkologläkaren sker den 12 maj. Jag känner mig nu mycket övertygad om att alternativ 2, dvs. brachyterapi med korn är det bästa för mig. Remiss faxas nu till Södersjukhuset i Stockholm (behandling finns också i Jönköping, Lund och Göteborg).

Förplaneringen

Jag placeras nu på operationsbord, där jag läggs i en gynliknande ställning. En laserstråle används för att fixera kroppen i rätt läge och jag förses med kateter. Därefter införes en ultraljudsstav i ändtarmen. Med hjälp av den kan urologen ta ett antal ultraljudsbilder med olika skiktdjup och tvärsnitt för att se var de radioaktiva kornen (1 x 5 mm stora) kan placeras. Undersökningen tar cirka 40 minuter. Därefter sker ett samarbete med sjukhusfysiker, som gör en mer exakt databeräkning angående placeringen av kornen. Även grafiska tvärsnitt uppritas som stöd för behandlingen.

Behandlingen

På tisdag eftermiddag den 24 augusti reser jag till Stockholm för inläggning på Södersjukhuset. Förutom kläder får jag antibiotika i förebyggande syfte. På onsdagsmorgonen tempas jag och görs klar med operationsstrumpor. Klockan 11.20 tas jag ner till radioterapiavdelningen, får en lugnande tablett (stesolid), för att sedan sövas med narkos. Jag förses med en relativt grov kateter. Urologen för nu in ultraljudsstaven och fäster den i en ställning. Därefter placeras ett raster, dvs. en dubbel metallplatta, som är försedd med ett stort antal hål och indelad i ett rutsystem (A-G horisontellt och 1-7 vertikalt) framför bäckenet.

När allt är injusterat för urologen in ett antal nålar, som är ihåliga. Med en nål kan ett eller flera korn införas. Med stöd av metallplattan och ultraljudsbilden placeras nu kornen enligt de uppgjorda tvärsnitten i samarbete med en sjukhusfysiker. Sammanlagt infördes i mitt fall 69 korn.

Jag vaknar upp kl. 13.45 och är "borta" någon sekund, för att sedan få besked att allt gått bra. Kl. 20.30 "befrias" jag från katetern. Dock måste jag tappas på urin på morgonsidan, då ultraljudsscanningen överstiger 400 ml i blåsan. Under torsdagen scannas jag ofta för att kl. 16.00 komma ner i 137 ml (gränsen för utskrivning utan kateter är ungefär 200 ml). Hemresan görs med tåg i 1:a klass.

Efter behandlingen kände jag en ömhet i bäckenet i cirka två veckor. Urinblåsan var något överaktiv i ca tre månader. Jag har inte märkt några bieffekter som inkontinens eller impotens. Mitt PSA-värde är nu efter fyra månader 1,2.

Västerås den 17 februari 2005

Lars-Erik Lindberg
Medlem i Arosgrubben