Denna införskaffade kunskap gjorde att jag på ett bättre sätt förstod samtalen med läkarna. Ofta hade jag nedskrivna frågor med mig vid besöken. Här kan jag citera Ingmar Björksten: ”Kunskap dödar inte, men det kan bidra till att förlänga livet.” Man kan säkerligen hantera budskapet prostatacancer på olika sätt. Jag tror emellertid att de flesta upplever en stark oroskänsla. En känsla som går i vågor.

Olika röntgenundersökningar med mera

Första undersökningen, den 10 november 1998, palpation gav svaret ”måttligt förstorad prostatakörtel”. Efter sex stycken mellannålsbiopsier visar PAD prostatacancer Gleason 3+3 i fem av sex biopsier. Kapselkontakt.

Den 24 november 1998 besöker jag sjukhuset i Malmö. Jag får då beskedet att det rör sig om en T2 cancer. Behandlingsalternativen är radikal prostatektomi eller strålbehandling. Väntar på skelettscintografi och lungröntgen. Det skulle senare visa sig att det ej var en T2 tumör utan en T3. Jag citerar ett utdrag från onkologklinikens journal: ”Pat läser själv igenom sin jrl och reagerar på att det i prep nr 1 i prostatan står angivet att man ser cancerväxt uti prostatakapseln. Som pat mycket riktigt påpekar skulle väl detta i såfall klassificeras som en T3. Pat dock hitremitterad under stad T2. Ändå skulle detta inte inneburit någon annan behandling men rätt skall ändå vara rätt och vi uppmärksammar urologen på detta.” För mig var detta ett viktigt konstaterande. Jag ändrade på vissa planer.

Den 10 december 1998, skelettscintografin gav till svar att skelettet hade en mängd gamla skador. Dock inga som kunde härledas som metastaser till prostatacancern. Lungröntgen visade på några kilformade kotor i bröstryggen. Inget säkert metastassuspekt. Det beslöts om röntgen av bröst, ländrygg och axlar samt urografi.

Den 7 januari 1999 visar urografin normal funktion. Bröst, ländrygg samt axlar visar ej några metastaser

En svår tid av oro och väntan

Den 20 januari 1999 föreslås strålbehandling. Detta i anledning av PSA-nivån, 25, samt cancerns läge i kapselregionen. Nu återstår det att kontrollera lymfkörtlarna. Spännande.

Den 4 mars 1999 blev jag opererad för lymfkörtelkontroll. Ovisshetens tid började och varade till 12:e april samma år. Då erhöll jag ett skönt besked. Inga metastaser i lymfkörtlarna. Om jag minns rätt så blev det ”skålbehandling” i hemmet. Hela tiden av väntan upplevde jag som svår. Värst var emellertid tiden mellan lymfkörtelkontrollen och fram till beskedet den 12:e april. Under denna tid gav jag fullständigt fan i både telefonräkningar och elräkningar. Jag gör så fortfarande. Det ingår numera inte i min livsfilosofi. Det enda som jag önskade var att komma igång med strålbehandlingen. Jag hemställde om att få behandlingen genomförd i Lund eftersom jag är bosatt i Lomma. Behandlande läkare lovade att samma dag skriva och sända remiss till onkologen i Lund. Han uppmanade mig att ta kontakt med Lund om jag ej hört något inom 14 dagar. Det hade jag ej, varför Lund kontaktades. Beskedet därifrån var att någon remiss ej anlänt. Sekreteraren i Malmö kontaktades och av henne fick jag veta att remissen fanns där utskriven och klar. Läkaren hade emellertid ej haft tid att underteckna den. Jag tror att den ej blev undertecknad. Sändes iväg utan underskrift. Då var Johnny Håkansson inte lätt att tas med. Men så äntligen, äntligen, äntligen påbörjades strålbehandlingen den 17 maj 1999. Sammanlagt 70 Gy vid 35 tillfällen planerades. Överläkare Anders Ask hade huvudansvaret och det är jag glad för. Hela strålbehandlingsperioden förflöt bra. Visst, defekationsfrekvensen ökade i slutfasen. Fem till sex gånger om dagen var inte ovanligt. Eftermiddagströttheten gjorde sig påmind och kisseriet upplevde jag som en revirhävdande hanhund. Ofta och lite. Mellan benen började skumbananssyndromet göra sig påmint. Redan den 12 augusti var PSA-värdet nere i 8,9. Gick sedan stadigt nedåt likt nivån på kräftskivans Skåneakvavit.
Den 12 augusti 1999 gjorde jag sista återbesöket hos onkologkliniken. Remitterades för fortsatt uppföljning och kontroll hos urologmottagningen i Lund. Kontrollen hos urologmottagningen var till en början var 3:e månad. Sedan var 4:e och härefter en gång i halvåret. Senaste provresultatet erhöll jag den 27 april 2004 och det var 1,0. En liten höjning från föregående provtagning som var för ett halvt år sedan. Värdet var då 0,8. Även övriga prover har legat inom referensnormerna. Jag är nu överförd från urologmottagningen till prostatacancerdispensären som ska fortsätta med en kontroll om året. Givetvis med de sedvanliga rutinblodproverna.

Biverkningar? Jodå. Nog fick och får jag uppleva sådana. Tiden närmast efter strålbehandlingen var värst. Tarmen blev skadad med blödningar som följd. Blödningar kunde komma utan förvarning. Detta gjorde att jag måste bära blöja när jag vistades utanför hemmet. För att råda bot mot denna olägenhet skrevs remiss till kirurgkliniken för åtgärd. Jag blev laserbehandlad vid två tillfällen med ett års mellanrum. Denna behandling hjälpte mig mycket även om jag idag ej är helt fri från blödningar. Det är dock ej värre än det går att leva med. Eftermiddagströttheten kom redan under strålbehandlingen. Omkring klockan 13:30 föll ögonlocken ner oavsett var jag befann mig. Genomled jag eftermiddagen utan vila så blev det tidigt ryggläge på kvällen. Fanns det bara tillgång till säng så upplevde jag inte denna biverkning som negativ. Skönt med en tupplur ibland. Min kondition var inte bra innan strålbehandlingen. Efter var den obefintlig. Jag försökte jobba upp konditionen, men den värsta biverkningen satte käppar i hjulet. Vilken är då den värsta biverkningen? Jo, tarmen slutade att fungera på ett normalt sätt. Innan strålbehandlingen hade jag en tarmtömning om dagen. Varje morgon så länge jag kan minnas tillbaka. Efter strålbehandlingen och fortfarande handlar det om fem till sex tillfällen. Oftast vid allra minsta ansträngning. Kan man inte motionera utan att ha ett dass inom synhåll är det inte lätt att bygga upp konditionen. Min husläkare, Cecilia, löste emellertid problemet. Hon skrev en remiss till sjukgymnastiken där jag cyklar sex mil i veckan. Mycket positivt. Tre meter till toaletten. Konditionen ökar markant och vikten har minskat med 7,5 kilo. Detta under fyra månaders tid. Jag är henne mycket tacksam.

Efter att jag drabbats av sjukdomen uppmanade jag alla manliga bekanta att begära PSA-prov vid hälsoundersökning. En av mina bekanta i Karlshamn gjorde denna begäran som dock vid två olika tillfällen avfärdades. Vid tredje försöket lyckades han. PSA-värdet var då 21. Då blev det bråttom. Det tog ej många dagar förrän han låg på Karlskrona lasarett för röntgenundersökning. Två månader senare genomgick han radikal prostatektomi. PSA-värdet var då uppe i 29. Snacka om långsam utveckling. Många män bär på en sjukdom som de ej vet att de har. Jag kan undra hur stor dödligheten är hos dessa. Jag har full förståelse för att det finns både för och nackdelar med screening. Eftersom jag själv drabbades utan förvarning och hade ett PSA-värde på 28 när det var som högst så anser jag att fördelarna för screening väger över. Jag tror att många män dör i onödan. En årlig kontroll i åldern 55-65 år skulle ge positiv genklang i form av minskad dödlighet.

En av de största kritikerna till screening är professor Hans Olov Adami vid Karolinska Institutet. Han anser att PSA-test redan idag används alltför lättvindigt av läkare som inte vet hur de ska hantera svaren. Skrämmande. Ska de som drabbas lida för detta? Argumenten mot screening är många. Ingen vågar emellertid ta bladet från munnen och säga att detta är en resursfråga. Det kostar pengar att rädda människoliv.

Jag vill sluta med att citera Ingmar Björksten: ”Jag lever hellre impotent än inte alls.”

Efter mer än fem år så har ”skumbananen” börjat hårdna till. Men det gör ju all godis efter så långt tid.

Om någon har frågetecken angående denna skrivelse eller annorledes så lovar jag att försöka räta ut dem.

Johnny Håkansson

040-41 37 71
070-525 12 06