Sedan följde olika undersökningar på Östra sjukhuset, bl.a. skelettröntgen. PSA-värdet, som i augusti uppmättes till 10 steg snabbt under hösten till 29. Det visade enligt sjukhusläkaren, att cancern var aktiv och att det därför var angeläget med åtgärder. Man bedömde att cancern inte spritt sig utanför kapseln och därför borde en radikaloperation ge fullständig bot. Efter förbehandling med hormonpreparat (GnRH-agonist och antiandrogen, Decapeptyl resp. Androcur) blev jag opererad i slutet av mars 1993. Operationen gick till synes bra, och jag fick komma hem i normal tid, men redan efter ett par dagar hemma måste jag återvända till sjukhuset på grund av vissa tillstötande symptom. Det visade sig att jag fått blodpropp i höger ben, och den utvecklades till lungemboli med hög feber, en allvarlig komplikation. Min situation blev inte bättre av ett misstag i samband med en ultraljudsundersökning, något som förorsakade mig onödigt lidande och som så småningom föranledde ett mindre skadestånd från patientförsäkringen ”som plåster på såren”.

Andra sviter av operationen har varit svårt urinläckage (inkontinens), som allt framgent krävt hjälpmedel samt upprepade urinvägsinfektioner och sviktande potens. Däremot finns det väl inget samband mellan cancern och de svåra lunginflammationer med därav föranledda sjukhusvistelser, som jag råkat ut för. Inte heller andra åkommor som jag dras med kan skyllas på cancern.

Hur som helst, allt har gjort att jag blivit en stor vårdkonsument och fått känna av den turbulens som rått inom sjukvården, bl.a. som en följd av sammanslagningen av vårdenheter. Med få undantag har dock personalen trots bristande resurser tagit väl hand om mig med vänlighet och tillmötesgående. Jag har blivit alltmer övertygad om, att ett gott bemötande spelar en väsentlig roll för patienternas välbefinnande.

Hur har det då gått med min cancersjukdom? Då den bortopererade prostatakörteln undersöktes visade det sig, att det fanns cancer ända ut i kanten. Att jag ej blivit helt cancerfri genom operationen fick jag en antydan om i augusti 1994 (alltså efter knappt 1½ år), då PSA-värdet var något förhöjt efter att vid flera mätningar ha legat på 0. Det steg ytterligare lätt, varför behandling med GnRH-agonist och antiandrogen (Procreen resp. Eulexin) sattes in i december 1994.

När PSA i mars 1995 åter gått ned till 0 avbröts behandlingen. Från november 1995 successivt stigande värden upp till 4,0 i maj 1999 gjorde att intermittent behandling med ett nytt antiandrogen (Casodex) påbörjades i juni samma år och har sedan dess praktiserats med avbrott och ökad dosering.

Under behandlingsperioderna har PSA-värdet pressats ned till under 1,0 för att däremellan stiga.
Efter 2½ månaders medicinering hösten 2001 sjönk värdet från 8,9 till 0,3, vilket tyder på att jag svarat bra på behandlingen. Syftet med uppehållen är dels att minska biverkningar, dels att om möjligt förlänga tiden innan man blir hormonrefraktär (resistent). Enligt behandlande läkare är prognosen fortfarande god, men osäkerhetskänslan kommer man aldrig helt ifrån.

Sjukdomsupplevelsen

Hur har då den långvariga sjukdomen med alla komplikationer påverkat mitt liv? Den naturliga reaktionen vid ett cancerbesked är kanske, att bittert fråga ”varför skulle just jag drabbas?”. Jag har då ställt mig motfrågan ”varför skulle just jag slippa undan?”. Det är så många som måste kämpa mot mycket värre sjukdomar. I jämförelse med dem har jag upplevt mig som privilegierad. Man kan förhålla sig på olika sätt till det onda, som man råkat ut för. Så långt möjligt har jag försökt leva ett normalt liv och fortsätta med olika fysiska och mentala aktiviteter.

Som naturälskare har jag allt mer funnit rekreation i skapelsens storhet och mångfald som man upplever i årstidsväxlingarna, fjällens mäktighet, skogens stillhet och havets oändlighet. För mig, som varit seglare sedan ungdomen, har just havet med alla dess skiftningar gett både harmoni och anspänning. Cykling, skid- och skridskoåkning har fortsatt att bereda mig nöje och stärkande motion. Tillsammans med min hustru har jag även på senare år företagit resor både inom och utom landet och då klarat inkontinensproblemen utan större svårigheter. Det har efter alla dessa år blivit rutin att hantera hjälpmedlen.

Ett aktivt förenings- och kyrkoliv har betytt mycket för min mentala hälsa, inte minst engagemanget i patientföreningen ProLiv, som jag varit medlem i sedan 1994. Vi har där fått lyssna till berikande föredrag om nya behandlingsformer, om humorns betydelse för hälsan, om smärtlindring och annat som är positivt för livskvaliteten. Öppenhjärtig samtalsgemenskap olycksbröder emellan har gett vidgade perspektiv på sjukdomen, när vi utbytt erfarenheter till stöd för varandra.

För den själsliga balansen upplever jag musiken välgörande. Den banar också väg för den andliga dimensionen i tillvaron. Jag är vidare tacksam till professor Stefan Einhorn och andra auktoriteter inom vetenskapen, som vågat lyfta fram de andliga behoven i vården och ge rum för de existentiella frågorna om livets mening, döden och annat som rör livets innersida och som blir särskilt påtagliga, när man drabbas av en allvarlig sjukdom.

Livet kan ha mycket att ge även när man är sjuk. Sjukdomen kan bli till hjälp att ta var dag som en sällsam gåva, att skilja på väsentligt och oväsentligt i livet, att upptäcka att goda relationer är viktigare än prylar, att försoning är viktigare än prestige, att naturupplevelser betyder mer än aktievinster.

Visst skiftar hälsoläget och sinnesstämningen, ibland snabbt, men då gäller det att inte tappa modet utan hålla hoppet levande ”så länge skutan kan gå” och ta fasta på Winston Churchills uppmaning ”ge aldrig upp”. Den riktade han till landsmän i en till synes hopplös situation under andra världskriget. Ännu mer inspiration hämtar jag från uppfordrande ord som ”därför ger jag inte upp, även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag” (Paulus). Också Ylva Eggehorns ord ”Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn” tar jag gärna till mig. Som seglare vet jag vad den trygga hamnen betyder.

Åren 2002-2008

Den intermittenta behandlingen med hormonpreparatet Casodex har fortsatt med olika doseringar. Följande mätresultat kan redovisas

Det är nu på sextonde året efter cancerdiagnosen och snart 15 år efter operationen, och jag är fortfarande mycket aktiv för min ålder både fysiskt och mentalt. Jag är tacksam att jag även under 2007 kunn at ägna mig åt skidåkning, cykling och segling men också åt resor och olika föreningsaktiviteter, även om det skett i mindre skala än tidigare.

Göteborg den 10 januari 2008

Erik Larsson