Prostatacancer upptäcks i Sverige, hos fler än 7500 män per år. Av dessa dör omkring 2000, medan motsvarande dödssiffra i bröstcancer är ca 1500.
En god vän avled för några år sedan i prostatacancer. Jag träffade honom en dag i mars det året. Han såg inte glad ut och gick illa, varvid jag frågade honom om hur det stod till. Han berättade att han troligtvis hade drabbats av ischias. Han hade fått starka smärtstillande tabletter, men ingenting hjälpte. När värken inte släppte, utan snarare tilltog, kom han till sist till sjukhus, där man började göra lite mer noggranna undersökningar. Man konstaterade då att det inte var ischias, utan prostatacancer, som hade spridit sig till skelettet. Det hade gått så långt att läkarna ansåg det inte möjligt att göra någon botande behandling, utan man fick uppehålla livet så smärtfritt och skonsamt som möjligt den tid som fanns kvar. Hans sista tid blev mycket plågsam. Han begravdes i juni samma år bara några månader efter det att man hade konstaterat att han led av prostatacancer.
Detta var orsaken till att jag började undersöka mig, för att inte missa tåget till bot. Jag gick till min husläkare på vårdcentralen, som var mycket förstående och hjälpsam. Det var en ung vacker kvinnlig läkare. Första gången hon skulle undersöka mig undrade hon om jag skulle vilja gå till en manlig läkare i stället. Då jag hade gått hos henne under flera år och jag hade fått ett mycket stort förtroende för henne. Jag undrade hur hon skulle kunna få någon erfarenhet om hur prostatan känns, när man har prostatacancer eller enbart en förstorad prostata om hon skickar sina prostatapatienter till manliga läkare. Jag sa till henne, att jag betraktade henne enbart som läkare och ingenting annat, när jag var där som patient. Alla män vet hur en sådan undersökning går till och det var inget konstigt med det. Hon skrev en remiss för PSA-test . Ett enkelt blodprov, som visar PSA-värdet (Prostata Specifikt Antigen), som kan ge en indikation på att något är i görningen. Själva provet i sig ger inget egentligt svar utan bara en indikation. Det finns vissa gränsvärden beroende på ålder. Mitt värde låg på c:a 4 vid det första provet, som är den övre gränsen för min ålder. Hon tyckte att prostatan kändes fin, så det fanns ingen anledning till oro just då, men hon tyckte att vi skulle ta ett nytt prov efter ett halvår. Nästa prov, visade en markant stegring, men prostatan kändes fortfarande fin. Vid det tredje provet, hade mitt PSA-värde stigit till 5,7, men hon kände fortfarande ingenting som tydde på någon cancer i prostatan. 5,7 anses inte vara något högt värde, men då stegringen hade varit snabb och markant under en kort tid, föreslog min läkare att jag skulle genomgå en ultraljudsundersökning och att en biopsi (cellprov på prostatan) skulle göras, så en remiss till urolog skickades.
29 augusti, 2000
Urologbesök
Besök hos en urolog, som också han tyckte att vi skulle gå vidare med en undersökning, han skrev en remiss för ultraljudsundersökning och punktionsbiopsi.
25 september, 2000
Ultraljudsundersökning.
Jag kan tala om att det inte är någon behaglig undersökning. Man får ligga på sidan. Läkaren för in en sond, som är kopplad till en dator, för att han skall kunna lokalisera ev. förändringar i prostatan. Om sådana upptäcks, för han in en fin nål för att ta vävnadsproven. Han tar mellan 6 – 8 prov. Varje stick känns som ett häftigt nålstick. Efteråt kan man blöda en del från tarmen.
3 oktober, 2000
Svar på ultraljudsundersökning och biopsi.
Läkaren meddelade mig att man funnit tumörceller i de tagna cellproverna. Naturligtvis var detta ett omtumlande och ett inte helt väntat besked. Han talade med mig om vad det skulle kunna innebära. Han berättade också att prostatacancer ofta är av en snäll och långsamväxande typ och att man därför inte behövde göra något i det första skedet, utan vänta och se. Då jag berättade för honom om min gode vän, som drabbats så hårt av sin cancer och att jag därför hade velat starta en utredning var hans förslag att han skulle skicka en remiss för isotopröntgen av skelettet. Detta för att se att cancern inte redan hade spridit sig dit.
Jag kan inte riktigt definiera de känslor jag kände, när jag lämnade mottagningen. Det var bedrövelse och stor oro, som växte inom mig. Jag - cancerpatient! Jag visste ingenting om prostatacancer och det ville jag gärna göra, så jag åkte direkt in till en bokhandel i stan, för att se om det fanns någon litteratur om prostatacancer, som jag kunde läsa. Jag hittade två böcker på svenska den ena var en svensk författare Ingemar Björkstén Tur i otur och den andra av en amerikansk författare Michael Korda Oss män emellan. Eftersom Kordas bok handlade om den cancer han själv hade drabbats av och den radikala operation, som han var med om, valde jag den boken. Jag var så ivrig att börja läsa boken, att jag satte mig på ett konditori på Drottninggatan i Stockholm och började sträckläsa boken. Den var lättläst, men gav en skrämmande bild över vad man hade att vänta sig om man valde just en radikal prostatatektomi, som skulle kunna vara en botande behandling om cancern inte hade spridit sig utanför prostatakapseln eller till lymfkörtlarna i bäckenområdet. Boken innehöll mycket fakta och nyttiga kunskaper, men tyvärr var jag mer upptagen av hur han mådde än att ta till mig av faktauppgifterna, vilka jag hade haft stor nytta av vid de fortsatta samtalen med min urolog. PSA-värdet är ett sådant fackuttryck, som alla män bör känna till och då det egna värdet.
Michael Korda skriver, ”Jag vill också säga till alla män i det här rummet att om ni inte vet vad ert PSA-värde är, Så ta reda på det! Idag! Ni måste ta reda på det. Ni måste se till att er läkare undersöker er prostata och tar ett PSA-prov minst en gång om året. Det handlar om liv eller död. Era liv.”
Ett annat värde, som Korda skriver om är Gleason score, vilket talar om aggressiviteten på cancern. Hade jag tagit mer till mig av denna information, skulle behandlingen av min cancer kanske ha sett lite annorlunda ut än vad den kom att göra. Gleason-talet mäts i en skala från 2 – 10 där 5 - 7, är de vanligast förekommande cancerformerna. Min cancer visade enligt patologen, som undersökte vävnadsproverna efter ultraljudsundersökningen ett Gleason-score låg på 4 + 5 = 9 . Detta anses vara en mycket aggressiv cancer. Tio, som är det högsta värdet på skalan är mycket sällsynt. Detta hade jag ingen aning om och ingen berättade det för mig heller, förrän jag fått beskedet om att min cancer hade spritt sig och bildat metastaser. Jag återkommer till detta längre fram.
Skelettröntgen.
Detta var en enkel undersökning. Jag fick infinna mig på sjukhuset på morgonen, för att få en isotop (radioaktivt ämne)insprutad i ena armen. Jag fick sedan vänta i tre – fyra timmar, för att isotoperna skulle hinna sprida sig i kroppen. Själva röntgen tog sedan c:a en halv timme, då man fick liga helt stilla på ett röntgenbord.
21 november, 2000
Svar på skelettröntgen.
Läkaren meddelade att ingen spridning till skelettet hade kunnat påvisas. Vi diskuterade då olika fortsatta behandlingsalternativ och kom fram till att det i mitt fall skulle kunna vara lämpligt med en operation. Cancern var lokaliserad till prostatakapseln och ingen spridning till skelettet. Enligt läkaren skulle en operation kunna vara en botande behandling och jag skulle bli fri från min cancer. Han skulle skicka en remiss till sjukhus A för operation.
Jag kontaktade sjukhuset dit remissen skulle skickas för att höra mig för om kötiden. Då fick jag beskedet att remissen hade anlänt till sjukhus A, men att de den 28 nov 2000 skickat remissen till ett annat sjukhus B. Varför fick jag aldrig reda på. Litade man inte på den urolog, som hade skrivit remissen eller på patologen, som hade undersökt vävnadsproverna eller på den isotopröntgen, som jag hade varit på? Undringar som jag ännu inte fått något svar på.
4 december, 2000
Blivit kallad till sjukhus B, som fått remissen från det första sjukhuset.
Urolog undersöker prostatan med pekfingret och ingenting annat. Till vilken nytta? Jag anser att detta besök bara ledde till en förlängning av väntetiden för behandlingen. Man skickar tillbaka remissen till sjukhus A.

Operationen

25 januari, 2001
Kallad till Sjukhus A
Urologen konstaterar att tidigare ställda diagnoser är korrekta och remitterar till operation.
Jag kan inte låta bli att tänka på Michael Kordas upplevelser före, under och efter operationen. Som den sköterska, som rådde honom att ta kontakt med hemsjukvården, för att ordna med hemsjuksköterska och vårdbiträde, blöjor, halksäker badstol mm listan var ganska lång, hur han plågades efter operationen av dålig smärtlindring och alla våndor efter hemkomsten med läckande katetrar, blöjor o.s.v.
Jag tillhör normalt inte den oroliga typen, som tar ut något i förväg och absolut inte det som kan vara negativt. Men visst kändes det. Jag skulle inte tala sanning om jag påstod något annat. Jag var fullt medveten om att cancer är en svår sjukdom och att en radikal prostatatektomi var en mycket svår operation och krävde stor vana och kunskap hos den opererande läkaren. Det var så mycket som kunde hända. Det som oroade mig mest var risken för inkontinens. Jag hade svårt att tänka mig att gå med blöja resten av livet även om jag tror att man skulle kunna vänja sig vid det också, för det tror jag. Nej, det var nog mest det praktiska jag tänkte på, att hantera det i offentliga miljöer, på semesterresor, om det skulle lukta o.s.v.
I feb. gjorde jag en resa till Marocko för att förkorta väntetiden och tänka på annat ett tag. Även om jag inte helt kunde släppa tankarna på vad som väntade när jag kom hem, var vistelsen i Marocko något som gjorde mig gott. Jag hade varit i Marocko flera gånger tidigare, så jag kände mig ganska hemma där och kunde ta det lugnt och bara njuta av sol, värme och god marockansk mat.
22 februari, 2001 - Inskrivningssamtal och provtagning
25 februari, 2001
Inläggning.
Operationen skulle ske redan kl.08.00 den 26 feb. På grund av min långa resväg, fick jag komma till sjukhuset redan kvällen innan, för att kunna förbereda mig för operationen. Jag har alltid svårt att sova på främmande platser första natten och så även denna gång. Som tur var hade jag min freestyle med mig, så jag kunde ligga och lyssna på musik största delen av natten. Jag har den underbara förmågan att kunna somna till musik. Det är bara att trycka in hörpropparna i öronen och sätta på P2, på nästan icke hörbar nivå, då somnar jag i vilken miljö som helst. Musiken i P2 har en sådan lugnande och avslappnande effekt på mig.
26 feb. 2001 Jag vaknade tidigt på morgonen och låg och väntade på att något skulle hända. Man tog nya blodprover, puls, blodtryck och temp innan jag fick stiga upp och duscha. Jag fick en ren operationsskjorta och vita långstrumpor. Sedan var det bara att krypa ner i sängen för ny väntan. Ungefär kl. 7 kom en vaktmästare in och hämtade mig för transport ner till operation. Filten jag hade på mig var tunn och jag frös en del under transporten i de långa korridorerna och hissarna ner till operationsavdelningen. Där nere, blev jag omstoppad med varma täcken, som plockades fram ur ett värmeskåp. Det kändes otroligt skönt. Jag fick ligga och vänta en stund på att rullas in i själva operationssalen. Under tiden fick jag en lugnande spruta. Det kändes skönt och avslappnande. Jag rullades in i operationssalen och blev nedsövd. Det var det sista jag minns innan jag vaknade på uppvakningsavdelningen. Jag vet inte hur länge jag låg där, för jag var väldigt sömnig efter operationen och ville mest sova. Jag kände inget illamående eller obehag efter operationen. Det var mycket aktivitet på uppvakningsavdelningen, så det kändes skönt att komma upp på salen. Under min dryga vecka där hände inte så mycket mer än att jag blev väl omhändertagen. Visserligen läckte det en del från katetern, men det är säkert sådant, som drabbar de flesta. En veckas sjukhus- vistelse är normalt efter en sådan här operation, men jag fick ligga lite längre p.g.a. att dränaget inte gav ett riktigt klart resultat, vilket skulle vara ett måste. Jag kan inte nog berömma personalen, som verkligen ställde upp för patienterna. Maten var mycket bra och stämning var god både bland patienter och personal.
5 mars, 2001
Utskrivnings dag!
Jag var laddad med kateterpåsar för tre veckor och bandage att fästa runt där katetern gick in för att hindra läckage.
Det var en prövningens tid att behöva gå med kateter i tre veckor både dag och natt, men det gick bra. Det var inte särskilt besvärligt att byta och hålla rent heller.
26 mars, 2001
Åter till sjukhuset.
Denna gång för att ta bort katetern. Nu var det spännande, för detta var ju den mest kritiska punkten efter själva operationen (Som naturligtvis var mest kritisk av allt.), hur skulle det bli? Skulle det bli blöjor i framtiden eller hade det gått bra. På hemvägen fick jag, en liten föraning om vad som skulle kunna komma. Efter det att systern hade tagit bort katetern, fick jag dricka litervis med vatten för att urineringen skulle komma igång. Jag fick inte lämna sjukhuset förrän det hade fungerat. Jag vet inte hur många liter vatten jag drack innan det kom. Efter det att jag hade tömt blåsan, gjordes en ultraljudsundersökning, som skulle visa att blåsan hade tömts helt och det hade den, så det var okej att åka hem. Jag fick ett skydd (man kan kalla det för en mindre blöja), att sätta mellan benen och en fixeringsbyxa av ett nät liknande material med resårer, som skulle hålla skyddet på plats. När jag åkte hem efter operationen, fick jag åka taxi, men den här gången fick jag ta buss. Jag hade ganska lång väg och måste byta buss på vägen. Jag hade inte åkt någon lång sträcka förrän jag började känna hur det trängde på. Jag knep ihop efter bästa förmåga och kunde hålla mig tills det var dags att byta buss. Väntan på nästa buss var inte lång, men jag upplevde den som timmar. Jag kunde inte hålla mig utan lät det komma i hopp om att det skydd, som jag hade mellan benen skulle klara strömmen och det gjorde den till en viss del. Jag kände inte att det hade läckt utanför, så jag fortsatte färden med nästa buss. Även denna färd blev plågsam och besvärlig, då jag kände att det smårann hela tiden, med påföljd att skyddet blev tyngre och tyngre. Jag blev stående för säkerhetsskull under färden i bussen. Jag vågade inte sätta mig ner av rädsla för att jag skulle blöta ner sätet. Det gick bra så länge som jag stod upp och i viss mån kunde knipa med benen, men jag hade en promenad på några hundra meter från bussen och hem till bostaden. När jag började röra på, mer eller mindre forsade det ut. Skyddet blev så tungt att den elastiska fixeringsbyxan inte klarade av att stå emot. Jag bara kände hur det urintyngda skyddet började glida ner för benet och hur det slutligen hamnade på marken. Mina byxor blev naturligtvis dyblöta vilket syntes lång väg. Det blåste en kraftig nordan denna mars dag och det kändes som om benen skulle frysa till is. Jag hade turen att ha en plastpåse med mig, som jag kunde lägga det våta skyddet i, men hur skulle jag skyla mina blöta byxor? Jag hade turen att gå på en väg där det stod två långtradare parkerade, så jag gick in bakom dessa och fortsatte promenaden hemåt. Jag hade också en kvällstidning som jag kunde hålla framför mig för att dölja det mesta.
Efter en dusch och det att mina byxor hade hamnat i tvättmaskinen, kontaktade jag avdelningen på sjukhuset, för att berätta vad som hänt. De blev mycket ledsna och visste inte till sig, för hur de skulle göra det bra för mig igen. De ordnade snabbt en sändning med lite större skydd och fixeringsbyxor, som skickades hem med expressbud. Det kändes skönt. Nu var jag hemma och kunde hantera det här problemet på bästa sätt. Efter det att blåsan hade tömt sig ordentligt, fast på lite olämpligt plats, hade jag inga vidare besvär med inkontinens.
Jag kan inte säga annat än att operationen och behandlingen har gått bra och långt bättre än vad jag i min vildaste fantasi hade vågat hoppas på. Nu var det nästa fråga, hade operationen lyckats? Var jag fri från min cancer?

Uppföljningen

Efter detta var jag på 3 återbesök 17 juli 2001, 21 augusti 2001 och 3 april 2002. Före varje besök, fick jag lämna PSA-prov. Vid dessa tre besök visade proverna icke mätbara värden och det kändes skönt. Jag kanske var botad från min cancer?
1 Jan, 2003
Var jag i kontakt med en av sjukhusets uroterapeuter. Hon tittade då i min journal och såg att jag inte gjort något besök hos urolog sedan april 2002 och tyckte att det var lång tid. Jag höll med, men meddelade att jag inte fått någon kallelse till någon förnyad undersökning och därför hade jag inte varit på återbesök.
April 2003
I april månad 2003 ringde jag till urologen för att höra om jag var inbokad för något återbesök eller om det inte skulle bli några fler. Jag fick då beskedet att det visst skulle komma en kallelse för ett nytt besök. Det dröjde ända till:
11 juli, 2003.
Det dröjde faktiskt femton månader mellan det föregående återbesöket och dagens. Jag fick då det mycket nedslående beskedet att cancern spridit sig och bildat metastaser. Mitt PSA-värde hade återigen börjat stiga. Vid detta tillfälle visade det ett värde på 0,44 och det gav då en indikation på spridning.
Jag frågade då läkaren om jag valt fel, som valde operation i stället för strålbehandling, som också hade varit ett alternativ till bot. Nej svarade läkaren ”Nu har du en andra chans till att bli botad, genom strålbehandling.” Jag frågade då var han trodde att cancern satt. Han sa då att den med allra största sannolikhet sitter i operationsärret. Läkaren försökte vid detta tillfälle göra en ultraljudsundersökning och ta en biopsi på operationsärret, där han trodde och påstod att spridningen med all säkerhet satt. Han lyckades inte med denna undersökning, då jag var för trång för att han skulle kunna föra in sonden. Det blev ingen fortsatt undersökning den här dagen. Jag fick då uppfattningen att han skulle skicka en remiss till någon specialist för att utföra undersökningen.
15 augusti, 2003
Återbesök på urologen.
Denna gång visade PSA-provet 0,66 alltså en stigning med 50 %. Jag frågade honom vid detta tillfälle om ultraljudsundersökningen, om den inte skulle bli av. Urologen försökte i stället ta vävnadsprov med finnålsbiopsi i operationsärret. Han verkade inte övertygad om att han hade lyckats den här gången heller. Han avslutade besöket med att säga att han omgående skulle skicka remiss för strålbehandling. Han lovade dessutom att ringa för att meddela resultatet av biopsiförsöket.
Inget hördes på en vecka och vid samtal med det sjukhuset, som skulle få remissen, fick jag svaret man inte hade fått någon remiss. Ringde mitt sjukhus och undrade en hel del. Den doktor, som lovat att skicka remiss och att ringa till mig med besked, hade inte varit på sjukhuset sedan den dag jag var där och kunde följaktligen inte heller kontakta mig som han lovat. Remissen borde han ha skickat innan han gick iväg på sin ledighet eller vad som var anledningen till att han inte skulle vara där på ett tag.
26 augusti, 2003
Efter nya telefonsamtal med mitt sjukhus, ringde en läkare, som berättade att provet inte hade visat någon cancer på de ställen som biopsin utförts. Han berättade också att remissen hade gått iväg och att den registrerats där 26 augusti.
Jag tog kontakt med sjukhuset för att höra mig för om väntetider på strålbehandling. Jag fick då beskedet att det var c:a 2 veckors väntan på läkarbesök.
8 september, 2003
Idag då 2 veckor har förflutit sedan remissen registrerades på sjukhuset, ringde jag för att höra hur läget var. Till min stora förvåning och bestörtning, fick jag då reda på att man den 4 sept. skickat ett remissvar till mitt sjukhus?????? Jag förstår ingenting är det återigen frågan om att det skall skickas remisser mellan de olika sjukhusen, för att fördröja processen? Innan man vidtager en sådan åtgärd, borde de ha träffat patienten och göra en bedömning tillsammans med honom, men det hade inte skett. Nog borde det på sjukhus, som skickat remissen och av av den här kalibern, finnas tillräckligt många skickliga urologer, för att en remiss som skickas till ett annat sjukhus skall vara i den ordningen att dom utan vidare diskussion skall kunna ta itu med behandlingen.
Jag kännde att jag bara var en liten pjäs i ett spel. Som hela tiden leder till att pjäsen blir schack och matt. Jag är inte förvånad över att sjukvårdsapparaten kostar pengar, när man på ett så långdraget och remisskickande sätt behandlar patienterna, utsätter dem för extra oro och kanske t.o.m. bidrar till att patienten blir sämre.
Jag blev ilsken och skrev ett brev till patientombudsmannen, som vidarebefordrade det till ledningen för urologavdelningen på mitt sjukhus. Jag hade efter operationen bara träffat den läkare, som hade opererat mig två gånger. Sedan dess hade det varit olika läkare. Jag krävde nu att jag skulle få en tid omgående till den läkare, som hade opererat mig. Till saken hör att jag hade det allra största förtroende för honom och ville därför inte ha någon annan. Sjukhuset hade inte skött det här på ett snyggt sätt. Jag begärde också en kopia på remissvaret från det sjukhus, som skulle strålbehandla. Jag krävde också besked om hur min behandling kommer att fortsätta.
Remissvaret från onkologen på det sjukhus som skulle strålbehandla löd:
”Vid kontroll av PAD vid den radikala op visade den då var radikal. Nu med ett Gleasontal på 4+5 är väl ändå risken stor att pat har en generaliserade sjd där således kompletterande strålbehandling inte har någon funktion. Föreslår istället strålbehandling mot mammiller, därefter hormonell behandling.
Tacksam för diskussion.”
Det är inte lätt att förstå det här, men jag förstod att den cancer jag hade var aggressiv med ett Gleasontal på 9 och att han trodde på en allmän spridning. Jag blev bestört och tog genast kontakt med sjukhuset för att höra om man visste vilket Gleasontal jag hade före operationen. Då fick jag svaret att man redan då hade kommit fram till ett värde på 9. Lab.utlåtande 2001 01 25, ”Två av glasen uppvisar bengin prostatavävnad och två infiltrativt växande cancer, grad 4+5, score 9 enligt Gleason”. Är jag rätt behandlad är då nästa fråga? Jag vet inte och ingen har heller svarat på denna fråga. Jag hade visserligen ett lågt PSA-värde och var något under 70 år.
Michael Korda, som jag citerat tidigare hade ett Gleasontal på 6 och där föreslog läkarna att man skulle hormonbehandla före operation för att minska tumören. Michael Korda avböjde dock detta erbjudande, då han ville få operationen undanstökad så fort som möjligt.
Kjell-Olof Feldt kom tillsammans med sin hustru Birgitta von Otter ut med en bok hösten 2003 ”I cancerns skugga”. Där berättar de att Kjell-Olofs Gleasontal var 7 och att det därför inte ansågs lämpligt att operera. Professor Sten Nilsson säger, ”—Operation väljer man företrädesvis när det är frågan om en liten tumör och PSA ligger under 10 och det är frågan om en ”snällare” cancertyp, det vill säga mindre aggressiv än Kjell-Olofs. Dessutom görs prostatatektomi mera sällan på män över 70 eftersom det är ett krävande ingrepp.”
Professor Sten Nilsson skriver i sin bok ”Prostatacancer Råd, Rön, Möjligheter” följande:
”Vid mer aggressiv sjukdom är risken större för att man skall få symtom från prostatacancern eller dess dottertumörer och att man skall dö till följd av tumörsjukdomen. Vid denna form av cancer föreligger ökad risk för mikroskopisk växt utanför den så kallade prostatakapseln och därför är högdos strålbehandling (eventuellt i kombination med inre strålbehandling, så kallad brachyterapi) med väl tilltagen marginal runt prostatakörteln bäst lämpad som botande behandling. Hormonbehandling före och under strålbehandling ökar sannolikheten för bot i dessa fall. Kirurgi kan också vara aktuell vid större och/eller aggressivare tumörer, men oftast behöver denna behandling då kompletteras med 7-8 veckors efterföljande strålbehandling för att ingreppet skall bli radikalt.”
Jag hade bevisligen ett Gleasontal på 9 redan före operationen, men det visste jag inte då och kunde därför inte ifrågasätta om det var lämpligt med operation eller inte. Jag litade på min läkare.
Nu börjar en ny fas i behandlingen av min sjukdom. Jag har blivit tuffare, när det gäller kontakten med sjukhuset. Jag har skaffat mig bättre kunskaper. Kunskaper som jag önskat att jag hade haft den ödesdigra dagen 3 oktober 2000, då jag fick beskedet om min cancer.
16 sept. 2003
Den 16 september kom jag nästa gång till mitt sjukhus och träffade då den läkare, som hade opererat mig. Vi hade ett mycket långt och trivsamt samtal om vad som hade hänt under resans gång. Vi talade om remissvaret betr. strålbehandlingen och jag frågade om han höll med onkologen, som skrivit svaret. Hans svar var att han inte gjorde det. Då sa jag att jag ville att han skulle skicka en remiss till Professor Sten Nils på Radiumhemmet för att höra hans åsikt. Redan nästa dag var han i kontakt med Sten Nilsson, som visst tyckte att man skulle kunna strålbehandla i mitt fall. Under förutsättning att ingen spridning skett till lymfkörtlar i bäckenet eller skelettet. Nu började det hända saker med ilfart.
Alla, som har en dödlig eller livshotande sjukdom, har rätt att begära en s.k. sekond opinion. Det visste jag inte heller före operationen.
Magnetkameraundersökning
Jag blev först skickad till en magnetkameraundersökning av lilla bäckenet för att se att det inte fanns någon spridning till lymfkörtlarna (Vid operationen tog man bort 20 lymfkörtlar för att se att cancern inte spridit sig dit), så jag kanske inte hade så många kvar nu? Vet ej.

Isotopröntgen

Och en ny skelettscintigrafi eller s.k. isotopröntgen av skelettet för att se att det inte fanns någon spridning dit. Lyckligtvis fanns ingen spridning till vare sig i lymfkörtlar eller skelettet.
Hormonbehandling
För att stoppa cancertillväxten, skulle de sätta in en s.k. antiandrogen blockering, en hormonbehandling för att stoppa och hindra testosteronet (det manliga könshormonet, som är cancerns näring) . Denna behandling skulle pågå i tre månader innan strålbehandlingen kunde börja.
Jag fick en spruta Enanton depot, var 30 dag. Denna spruta innehöll ett preparat, som skulle hindra testosteron produktionen från testiklarna och en tablett Casodex, som hade till uppgift att hindra det testosteron, som bildas i binjurarna att nå cancervävnaderna. Jag hade hört och läst en hel del om de biverkningar, som man kunde drabbas av. Brösten skulle kunna förstoras och värmevallningar skulle vara vanligt. Jag såg ett Kanadensiskt TV-program 29 juni 2003 på TV 1 ”Män gråter inte”. Det handlade om fyra män, som hade fått diagnosen prostatacancer, ett mycket intressant och innehållsrikt program. Men jag tänker särskilt på Bob Hunter grundaren av miljöorganisationen Green Peace. Han berättade om hur han upplevde hormonbehandlingen. Han fick häftiga värmevallningar upp till sex gånger per natt och var tvungen att installera en fläkt för att få svalka. Själv har jag just avslutat min hormonbehandling och jag har inte känt av några biverkningar. Varken förstorade bröst eller värmevallningar.

Strålbehandlingen

Det var många förberedelser innan strålbehandlingen skulle kunna börja.
29 december, 2003
Datatomografi på Radiumhemmet strålbehandlingsavdelningen. Vid detta besök tas ett antal skiktröntgenbilder av lilla bäckenet, samt att det gjordes tre st. tatueringar på kroppen och teckningar med svart penna över det område, som skulle strålbehandlas.
Nu blev det en månads väntan till nästa fas i behandlingen. För att förkorta väntetiden gjorde jag och min hustru en resa till San Augustin på Gran-Canaria. Den resan gjorde verkligen gott. Det var i januari månad, då vintern här hemma var som strängast. Vi hade mycket fint väder och hade därför stora möjligheter att vistas ute och ta långa promenader runt om i omgivningarna.
22 januari, 2004
Informationsföredrag för strålbehandlingspatienter på Radiumhemmet, ett mycket intressant och trevligt föredrag. Vi fick höra om hur det hela skulle gå till och få en guidning i ett strålbehandlingsrum.
30 januari, 2004
Torrkörningen. Dagen innan eller samma dag, som strålbehandlingen ska starta, görs en s.k. torrkörning eller simulering. Då får man återigen en grundlig genomgång om vad som kommer att hända och vilka biverkningar, som ev. kan drabba en och så blir man tilldelad det rum som man kommer att behandlas i. Men det som är viktigast är själva simuleringen. Den går till exakt som själva strålbehandlingen. Man får lägga sig på strålbehandlingsbordet och sedan görs en simulerad behandling, där man väldigt noga kontrollerar att allt fungerar som det ska. De teckningar som gjordes vid datatomografin har vi det här laget bleknat och görs därför tydligare nu.
2 februari, 2004
35 gånger strålbehandling framför sig! Hur skall man klara det? Jag hade även när det gäller strålbehandlingen hört och läst om alla fasor och biverkningar som en del patienter måste genomlida, med störningar från både blåsa och tarm samt en onormal och okontrollerbar trötthet som skulle vara svårt att förklara. Jag kan bara konstatera nu när de 35 gångerna är till ända att allt har gått fantastiskt bra. Visst har jag haft lite besvär från tarmen vid ett par tillfälle, men det är ingenting mot det jag hade målat upp framför mig. Det som har varit värst är tröttheten. Det är som dom säger en trötthet, som man inte riktigt förstår. Det går inte att vila bort den. Den bara finns där och känns på något sätt urlakande, man är slö i varenda muskel. Det är i alla fall min upplevelse. Skönt att vara pensionär vid sådana tillfällen, för då är det bara att lägga sig. Det är ingen risk att man förstör nattsömnen genom att lägga sig och vila en stund på dagen, för det är som jag sa en trötthet som inte går att sova bort.
När det gäller strålbehandlingen, så har den underbara personalen på rummet gjort det hela mycket lättare. Dom är bara så fantastiska. Alltid glada och trevliga, och har alltid ett vänligt och värmande ord att komma med. Jag har en lång resa genom hela Stockholm och måste vara ute i mycket god tid, för att inte riskera att komma försenad till någon behandling. Detta har gjort att jag väldigt ofta har varit vid rummet en halv timme och mer innan det skulle vara dags för mig. Då har det hänt att jag kommit precis när sköterskorna skall gå på lunch eller kaffepaus. Då har dom tagit mig innan, då dom tycker det är synd att man skall sitta där och vänta.
Nu är strålbehandlingen avklarad och den har som sagt gått över förväntan. Nu är det bara att hoppas och se om den har haft önskad effekt. Det får jag väl veta om ett år eller så. Jag är så glad och nöjd att allt gått så bra och att jag känner mig så frisk. Jag känner mig inte ett dugg sämre än när jag började för två månader sedan.
Jag vill sluta med att citera Michael Korda än en gång:
”Om män pratade med varandra om prostatacancer så skulle jag ha varit medveten om vikten av PSA-provet, mer bekymrad över vad ett förhöjt värde kunde innebära, mindre benägen att låta det hela bero efter första biopsin. Om jag då hade lärt mig om vad jag nu vet om prostatacancer så skulle jag ha ställt fler frågor och krävt fler svar…”
Jag kan bara hålla med. Det finns inget, som är mer viktigt än kunskap för då kan man ställa frågor och krav. Jag saknade den insikten från början.

Carl Lundbladh

Läs gärna Carl Lundsblads hemsida med hela berättelsen.